Lövvårtbitaren, vanlig sällsynthet

Text och foto Sven Broberg

Lövvårtbitare, hona.

En art, som tidigare betraktats som mycket sällsynt, har visat sig vara vanligt förekommande i kommunen. Det är lövvårtbitaren (Lephtophytes punctatissima), som tidigare bara varit känd från 4 lokaler. Så mycket är det nu kanske inte att yvas över. Orsakerna till att den varit så lite känd är att intresset har varit minimalt. Lätet kan inte uppfattas av det mänskliga örat, och den är dessutom mycket svår att upptäcka.

För att kunna göra en inventering, är det nödvändigt med en detektor av samma typ som man använder för att lyssna på fladdermöss, eftersom lätet ligger kring 30 000– 40 000 svängningar per sekund. Utrustad med detektor, stor erfarenhet och sedvanlig entusiasm startade Boris Berglund undersökningar 1994. På kort tid fann han arten på 1400 lokaler och tappade sedan räkningen. På kuppen miste lövvårtbitaren sin status som sällsynthet och får betraktas som allmänt förekommande på västkusten.

Vad kan man nu ha för glädje av detta? Kanske kan det vara en påminnelse om att vi trots allt inte vet så mycket som vi gärna vill tro. Det är också en verklig utmaning att försöka hitta något exemplar av denna ytterst välcamouflerade art. Bäst är att leta i slutet av augusti och i början av september, och lättast hittar man den på björnbärsbuskar i varmt och vindskyddat läge.

Sidan uppdaterad 03-03-14