Pilgrimsfalken svävar åter över Kullaberg!

Av Paul Eric Jönsson

I den lilla utmärkta guideboken Besök på Kullaberg, utgiven 1950, skriver Lundazoologen Torsten Malmberg följande: ”I pilgrimsfalkens rike” skulle också kunnat sättas som rubrik till detta kapitel, ty ingenting är säkrare än att det är Falco peregrinus, som i ornitologens ögon gör Kullaberg till vad det är.” ....... ”Tre par brukar bo här, vilket nog knappast har sin motsvarighet på annat håll i Skandinavien inom ett så begränsat område.”....... ”Pilgrimsfalken är ett med berget, en omistlig del av dess natur. Den dag då kråkorna blivit allenahärskande i luftrummet, då falkens djärva silhuett inte längre skymtar på någon klippspets i branten, då har Kullabergs natur förlorat något väsentligt. Måtte den dagen aldrig komma!”

Tolv år senare, 1962, kom den dag som Malmberg fruktade; det sista falkparet på Kullaberg och i Skåne fick sina ungar bortrövade och därefter kom samtliga boplatser att stå tomma i mer än 30 år! Resten är, som det brukar heta, ”historia”, men en kort rekapitulation kan väl ändå vara på sin plats.

Sedan urminnes tider

Pilgrimsfalken var sedan urminnes tider bofast på Kullaberg och ännu på 1880-talet fanns det enligt Farhultsprästen H Wallengren (släkt med Falstaff, Fakir) 5–6 häckande par på berget.

Före år 1900 beräknas det ha funnits drygt 1000 par pilgrimsfalk i Sverige, men vid en riksinventering som organiserades av Svenska Naturskyddsföreningen 1945 noterades endast ca 120 par, en siffra som visserligen senare tros ha varit väl i underkant. Orsaken till inventeringen var en framställan från Svenska Brevduveförbundet om decimering av falkbeståndet; man ansåg nämligen att pilgrimsfalken hade ökat i antal och att den utgjorde ett hot mot brevduvesporten! Inventeringsresultatet pekade tvärtom på en betydande minskning, framförallt i södra Sverige och den inventeringsansvarige, dåvarande chefen för Arméns brevduveväsen, Thorvald Lindqvist, menade att det inte fanns någon anledning att förorda en ytterligare decimering. Rovfågelförföljelsen var utbredd i landet vid den här tiden och många hade ett ont öga till alla sorters ”kroknäbbar”, pilgrimsfalken inkluderad.

Under 1950- och 60-talen minskade falkstammen mycket kraftigt och när nästa riksinventering genomfördes 1965, fann man endast ca 35 par i hela landet. Miljögifterna hade nu på allvar kommit in i bilden och bidrog starkt till att pilgrimsfalken, m.fl. rovfågelarter, nu pressades till utrotningens brant i många europeiska länder. Framförallt var det kvicksilver samt de klorerade kolvätena, DDT, DDE, PCB, aldrin och dieldrin som genom spridning i näringskedjan slutligen drabbade rovfåglarna och deras fortplantning. De kvarvarande falkparen i södra Sverige vaktades nu noga mot äggrövare och skyttar, men vad hjälpte det när honorna lade tunnskaliga och obefruktade ägg. Förbud kom så småningom mot användning av dessa gifter men falkstammen var knäckt och som det tycktes, dömd till undergång. Antalet häckande par minskade stadigt för att nå en bottennivå 1974, då endast 9 kända par fanns i hela Sverige!

Projekt Pilgrimsfalk

På våren 1972 startade Naturskyddsföreningen ”Projekt Pilgrimsfalk” med göteborgaren Peter Lindberg som projektledare. Syftet var att: ”följa falkstammens utveckling, utreda orsakerna till minskningen och angripa de populationsbegränsande faktorerna så att pilgrimsfalken kan bevaras som art i vårt land.” Projektet startade med omfattande inventeringar och organisering av bevakning av kända boplatser. Rötägg, skalrester, döda ungar och fjädrar insamlades för giftanalyser och resultaten bekräftade misstankarna om kraftig giftpåverkan på de svenska pilgrimsfalkarna och ganska snart stod det klart att det lilla restbeståndet om ett tiotal par inte skulle överleva på egen hand. Beslut om uppfödning av falkar i fångenskap togs redan 1974. Successivt byggdes en framgångsrik avelsstation upp med falkar från Sverige, Norge, Finland och Skottland. Ett mångårigt och mödosamt arbete började då med att föda upp och sedan frisläppa falkar i naturen, alternativt ersätta dåliga äggkullar med friska ägg eller ungar från avelsparen.

Minskad förföljelse, förbud mot de värsta miljögifterna, effektivt skydd av falkbergen samt utplacering av falkar från avelsstationen ledde så småningom till en ökning av den svenska falkstammen och det finns nu (1997) närmare 30 par i södra Sverige och kanske dubbelt så många i Norrland. (2001 finns 35 par i södra Sverige och, enligt ArtDatabanken, minst 80 par i hela landet. Red.:s anm.)

Fågelskyddsområde

I början av 90-talet började pilgrimsfalkar igen ses allt oftare i Kullabygden och våren 1994 uppehöll sig minst två fåglar på Kullabergs nordsida. Sannolikt försökte paret häcka, men de blev förmodligen störda av bergsklättrare och andra ”äventyrsidkare”. På förslag från kommunekologen beslutade så länsstyrelsen i december 1994 att bilda ett fågelskyddsområde med beträdnadsförbud under tiden 1.3–15.7, längs ett ca 2 km långt avsnitt av Kullabergs nordsida, från Djupadal i väster till Valdemarsgrottan i öster. Allt i syfte att ge pilgrimsfalken en chans att ostört etablera sig på berget. Därtill ordnades daglig bevakning genom ett ALU-projekt vid Höganäs kommun. (Fr.o.m 1999 sköts bevakningen av Kullabygdens Ornitologiska förening. Red.:s anm.) Satsningen lyckades som bekant och våren 1995 kunde för första gången på 33 år pilgrimsfalkar åter häcka på Kullaberg (och i Skåne)! Äggkullen byttes emellertid ut för kläckning i maskin och ersattes senare av tre halvstora ungar som villigt adopterades av föräldrarna och som samtliga lämnade boet i början av juli.

Falkparet återkom 1996 och skred till häckning på samma bohylla som året innan, men i samband med en fruktansvärd regnstorm i mitten av maj, omkom de då nykläckta ungarna och de gamla fåglarna gav upp för det året.

Två flygfärdiga ungar

Spänningen var därför stor inför årets häckningssäsong, skulle falkarna överhuvudtaget komma tillbaka efter förra årets misslyckande? Jodå, redan i slutet av februari var de på plats i klippbranten men det skulle snart visa sig att de flyttat ned en våning och övertagit ett gammalt korpbo, där de var bättre skyddade mot regn och vind. Redan i början av april lade honan fyra ägg, men kanske p.g.a. den kyliga våren utvecklades bara ett och denna enda unge kom till världen en dryg månad senare. Vädret var då nästan lika uselt som året innan och oron var stor bland falkvaktarna att historien från 1996 skulle upprepas. Så skedde lyckligtvis inte och i skrivande stund (25.6 1997) har två flygfärdiga ungar precis hoppat ur boet! Den andra ungen placerades ut från Falkprojektet den 3 juni! (2001 fick falkparet på Kullaberg tre ungar flygfärdiga och med dem har det totalt kläckts 17 ungar här sedan projektet drogs igång 1995. Red.:s anm.)

Kullabergsparet består av en hona från Sydnorge och en hane från Västergötland, bägge märkta som ungar inom falkprojektet. De har numrerade färgringar på benen och kan därför identifieras på håll med tubkikare. Sannolikt är det också kullabergsfåglarna som de senaste vintrarna uppehållit sig i Skälderviken, vid Rönnen, Vegeåns mynning och på slätten inne vid Svedberga kulle. Här ges det fina tillfällen att beskåda falkarnas hisnande jakter.

Förhoppningsvis har nu pilgrimsfalken kommit tillbaka för att stanna i Kullabygden och kan bara konflikten med ”friluftslivet” på Kullaberg undanröjas, finns goda förutsättningar för ytterligare häckningar.

Ovanstående skrevs 1997 och har uppdaterats till och med 2001. För aktuella uppgifter se

Kullabygdens Ornitologiska förening och

Svenska Naturskyddsföreningen.

Sidan uppdaterad 06-01-15